Jag kommer på mig själv med att bli upprörd. När tankarna kommer över mig kommer jag på mig själv med att bli upprörd och uppjagad. Men jag kan inte direkt sätta ord på det hela. Jag undrar varför jag tänker på det här fortfarande när det ändå gått sin tid?! Men ändå är det så mycket kring det hela som jag tänker på, jag vet att jag kan grubbla alldeles för mycket i bland, men det här är väl nästintill löjligt? Och jag kan inte låta bli att undra, är det för sent för några svar nu?
Jag skulle nog inte ens veta vart jag ska börja? Varför? Finns det för många tomma pusselbitar för att ens försöka lösa det där pusslet? Kanske det som gör mig upprörd? Jag föredrar färdiglagda pussel, det är alldeles för rörigt när pusselbitar ligger utspridda överallt och sen är det ju så att pusselbitar försvinner så lätt.
Men i ärlighetens namn är det mycket annat också, andra pusselbitar i ett eller till och med flera olika pussel som saknar sina bitar att hitta sin plats innan det kan kännas helt färdigt.
"I got a voice in my head that keeps singing
Oh, my heart is a ghost town" - Adam Lambert - Ghost town
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar