Den senaste tiden, jag skulle vilja säga de senaste två månaderna har saker bara försvunnit, runnit mig ur händerna och när jag blundat har saker gått förlorat. Inte bara förlorat utan borttappat och en känsla av att gå på sparlåga har infunnit sig. Det har skett saker, den ena saken efter den andra som påverkat mig till att det är som det är idag. Det är inte bara dåliga och tråkiga saker som skett, såklart har det saker som kan uppfattas eller snarare som jag uppfattat som tråkiga och dåliga påverkat mig men jag är glad över det som varit bra också. Det är det som väger upp allt som kan tänkas ha en negativ inverkan.
Det har funnits saker i mina tankar som jag trodde skulle gälla, vara på ett visst sätt, och det har inte riktigt blivit så. Det är absolut saker man får räkna med, men när det händer så plötsligt så tar det lite tid att justera sin tankebana. Jag gör inte saker halvhjärtat, jag funkar inte så. För folk som känner mig så kanske det här låter tokigt, men jag kan faktiskt ha tålamod, även om det kanske inte är min främsta egenskap. Men jag vet även att allt har sin tid, i bland glömmer jag bort det men blir oftast brutalt påmind om det, som jag nu blivit. Lätt att slå ner på sig själv när det inte blir som man tänkt och trott, det som gör det hela så jobbigt tror jag. Men det är klart att man reser sig igen, något annat finns inte. Andra saker som hängt över mig börjar jag känna bråttom att få ordning på, men det går inte att skynda på något som inte går att skynda på, det är andra människor som påverkar dessa saker och allt har som sagt sin tid, men det jobbigt att det inte är ordnat än. Det har bara varit krångel med det där, saker har löst sig tillfälligt, så man kan andas ut kortvarigt för att sen behövas ta itu med igen.. och igen.. och igen. Men jag hoppas att jag ska få ordning på det inom kort. Det kan mycket väl tänkas bli flytt framöver, jag har hittat ett ställe jag skulle kunna tänka mig att flytta till. Men time will tell. Man får flytta dit möjligheterna finns och där tror jag absolut att möjligheterna finns, jag måste bara klara av en del möten och processer innan dess.
Sen är det klart att det alltid (mer eller mindre) är svårt att släppa taget, att släppa på det man håller hårt. Vare sig det har varit under en lång tid eller en kortare tid. Men livet har sin gilla gång, det är nog bara så. Varför ska man egentligen protestera över en sån sak? Det gäller väl att komma ditt man ska i livet, vad nu det kan tänkas vara?! Spontant tänker jag lite så här: För att komma ditt man ska i livet så måste saker och ting komma och gå, och vem vet, kanske även komma tillbaka? Allt är inte svart eller vitt och i stället för att vara rädd för vad som komma skall så kanske man ska omfamna nyfikenheten i det som kommer...
Jag ska i alla fall på jakt efter min busighet, den tycks ha kommit bort i allt som varit!
