Men hur jag vill vara kan jag inte säga. För jag är hemlig. Så är det och så har det alltid varit, mer eller mindre. Inte lätt att skapa förståelse.
Förr, när jag var yngre yttrade jag mig utan att tänka till lite extra. Jag tycker att jag har lärt mig av mina misstag men det kan säkert diskuteras. Det är inte ofta jag yttrar en innerlig känsla inom mig, varför? Det kan diskuteras. Men en sak är säker, säger jag ingenting så står jag där medans alla andra går förbi mig. Det fanns en tid då jag fann mig i det, men det kan jag inte göra något mer..
Jag klandrar ingen annan än mig själv, det står ganska klart att jag är en vänskapsförstörare. Ensam är stark?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar